Ibland känner jag mig som på bilden, som en halvöppen blomknopp (skumt det låter). Jag kan vara mig själv till ett hundra procent med Jesper till exempel, men honom mår jag bra för jag kan vara precis så som jag är. Det finns vänner som jag mår bra av på detta sätt också så klart, som betyder så ofantligt mycket för mig, men det är vänner som bor en bit bort som inte är en del av min vardag längre. När jag gick i gymnasiet så träffade jag Nadine varje dag som ett exempel, då var hon en del av min vardag, en del av mig och jag kände att jag var mig själv, hade kul och utvecklades varje dag med henne. Nu är det inte så och det har inte varit så på ett tag (eftersom jag inte hade någon i 3an på gymnasiet som jag verkligen klickade med) och det är trist, det känns liksom inte som jag kan "sprida ut mina vingar"och bara vara, förstår ni? I skolan så umgicks man liksom hela dagarna och upplevde allt tillsammans, allt från dumma småsaker till stora händelser. Nu är det mest dom stora händelserna man delar eftersom det inte går att berätta precis allt som händer (ofc). Detta låter skit flummigt märker jag..


Jag?