Efter en jäkla massa klydd med tåget igår (nästan 2 h försening) så nådde jag till sist Simrishamn. Det blev förfest hos Jacquline, sedan utgång på strandpaviljongen och tillsist lite käk hos Truls innan det blev nannedags hemma hos Jacquline åter igen. Det hela resulterade i en mycket trevlig kväll.


Jacquline & Felicia


Jacquline, Felicia & Ipsen


Jag & Ipsen


Jacquline, Ipsen & Jag (snott bilden av Felicia)


Jacquline & Jag

Tack för en toppenkväll brudar!

Det var en kund som sa en sak till mig på jobb idag som fick mig att fundera lite.Med en rätt negativ stämma sa han "har ni inga pistaschbullar? Så dåligt, ni borde ju ha saker som kunderna önskar". Jag svarade glatt att dom antagligen slutat med det eftersom dom inte sålde bra, men att dom säkerligen kommer tillbaks igen. Då bytte han ton helt plötsligt och började prata om en massa andra saker och så sa han att jag passade till att jobba på ett sådant ställe eftersom jag var så glad och positiv.

Nu till saken. Varför ska man inte vara positiv här i livet? Jag anser mig vara en positiv person, men visst finns det stunder då jag är negativ med, men jag försöker alltid att se saker ur en positiv synvinkel först. Jag är alltid glad och trevlig. Det är så jag är som person och jag förstår inte varför man skulle vilja vara en "negativ person". Det ger en absolut ingenting tillbaka. Varför döma, klanka ner och ge dåliga komentarer till folk, du tjänar inget på det? Det är klart att man kan tänka sådana saker, men man behöver inte yttra sig om det för det, för varför få andra att må dåligt?

Jag var på en föreläsning en gång, kvinna som föreläste pratade bl.a. om att man inte ska klanka ner på andra. Hon sa att innan man valde att säga något negativ till någon, även om det bara var på skoj för en själv, så skulle man tänka en extra gång innan man verkligen sa det. Kolla med sig själv om det verkligen var så kul som man först tyckt.
- det tycker jag är ett bra litet råd.

Bara ordet tycker jag känns jobbigt när man hör det. Att vara svartsjuk är ett svårt ämne, i alla fall för mig, och säkert för dom allra flesta. Man vill inte erkänna att man är svartsjuk, det ligger en negativ klang över det, fast än att det är helt normalt. Alla är svartsjuka någon gång..

Enligt wikipedia är svartsjuka följande; "Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten uppstått."
Jag tycker faktiskt att detta är en väldigt bra förklaring, i alla fall om jag jämför med hur jag personlig tolkar ordet.

Om det har med barndomsminnen att göra däremot, det har jag inte den blekaste aning om. Det är det mycket möjligt att det har. Men för mig handlar det först och främst om att man är rädd för att bli "övergiven". Man kanske är rädd att ens pojk/flickvän ska lämna en när hon/han pratar med sitt ex som ett exempel. Man är rädd för att bli ensam och stå ensam kvar med känslor som man inte längre kan lägga på den person dom är menade för.

Att bli svartsjuk är faktiskt något som händer mig mycket ofta, men det är något som jag absolut inte vill visa. 9 av 10 gånger så lyckas jag låtsas som ingenting, men det är för att jag själv vet att det bara är löjligt. Men man kan ju inte styra hur man känner? När jag blir svartsjuk så försöker jag tänka mig in i den andre personens tankar. Är det värt att lägga ner tid på att vara svartsjuk när jag själv egentligen inte hade tyckt att det var något konstigt om det var jag som var i den andre personens skor. Oftast så är det bara en skitsak det handlar om.

Men som wikipedia säger, så tror jag helt klart att det handlar om att man betraktar sig som förlorare innan konfliktens ens uppstått. Man bara antar att ens pojkvän vill sätta på tjejen han pratar med för att hon är snygg, men så är det sannolikligen inte (och bara för att han skulle villja det så är det väldigt liten chans att han verkligen gör det också, haha).

Jag vet inte vad det är, jag vet bara att det är något jag ständigt söker efter, något jag i hela mitt liv försökt uppnå.
Jakten på perfektion. Att hela tiden vilja förändra något till det bättre. Hårfärg, vikt, klädstil, naglar. Kroppsdelar... Allt från att alltid vilja vara brun till att vilja operera sig.

Perfektion för mig är så olika. Det är inte så att jag tycker att man t.ex ska vara blond, ha stora bröst, vara smal osv. för att man ska vara vacker. Skönhet är så många olika saker för mig.

Om jag hade fått ändra mig precis som jag ville så hade jag absolut kunnat tänka mig att se ut som Adriana Lima eller Megan Fox, det är två otroligt vackra personer. Men samtidigt så hade inte jag kunnat färga håret brunt (som dom har det) och försökt efterlikna deras utseende, för jag med alla mina egna personliga drag passar inte i samma saker som dom gör. Jag tycker t.ex att jag passar bäst i blont och att jag ser bäst ut i det.

Men för att uppnå min personliga "perfektion" så finns det en hel del saker som jag hade velat ändra på. En sak som jag med etthunda procent kommer göra så fort jag har pengarna är att operera min näsa, det har jag velat sen jag fick veta att man kunde plastikoperera sig. För mig är det ett steg mot perfektion, även om jag vet att perfektion är något ouppnåligt.

Här är några personer som jag tycker är otroligt vackra, på olika sätt;


Megan Fox


Camilla Jacobsen


Tyra Banks

Jag drömmer väldigt ofta en speciell dröm. Eller det är inte samma dröm men den har samma innehåll, och den skrämmer mig på något sätt. Det är verkligen väldigt obehagligt. Denna dröm besökte mig även inatt.
Jag har ofantligt många gånger drömt om att mina tänder lossnar och trillar av. Att jag känner på tänderna med tungan och så är dom lösa, tillslut lossnar dom. Allt fler och fler tänder trillar av och sen känner jag hur de lösa tänderna i munnen slår emot de återstående tänderna i som finns kvar och tillslut är de så många att jag måste spotta ut dom. I drömmen inatt spottade jag ut dom i min hand och när jag såg på dom var det hela tänder med rötterna kvar som  hade fallit ur munnen på mig.

Jag har faktiskt en bok där det står förklaringar på drömmar och i den står det något om att det har att göra med pengar. Förstår dock inte riktigt vad tänder har med pengar att göra (kanske att man skulle vara så fattig att man inte har råd att sköta om dom?). Men det är i alla fall en ofantlig lycka när man vaknar igen och känner att tänderna är kvar!

En person som verkligen inspirerar mig och som jag vetkligen ser upp till är Carolina Gynning. Jag har alltid tyckt att hon varit sådär lite cool men efter jag läst hennes böcker (Ego Girl & Ego Woman) så känner jag verkligen att hon inspirerar mig till, ett bättre sätt att tänka och till och med leva.
Hon har varit med om så otroligt mycket i sitt liv, både framgång och motgång och det som får mig att se upp till henne det är att hon trott på sig själv när ingen annan gjort det. Det hon velat i sitt liv, det har hon fixat, fixat på egen hand och struntat i vad alla andra tycker och säger.
Hon får mig verkligen att tänka att bara för att man faller en, två, tre eller fyra gånger så ska man resa sig och inte ge upp!
Tänk vilken syn människor hade på henne efter Big Brother, och se var hon står idag, jag tycker att det är fantastiskt.


Otroligt vacker.


En väldigt stark bild, förändring.


Hoppas att en dag få ha en tavla av Carolina hängades hos mig.

Ligger i min säng just nu och är så otroligt trött. Det får mig att fundera lite på livet. Jag vill inte bli vuxen! Fast frågan är väl egentligen vad ordet vuxen betyder? Själv förknippar jag det nog först och främst med tre ord; frihet, ansvar och tråkigt.
Frihet skulle jag väl säga är en bra sak. Man skaffar egen bostad, egen inkomst, bil kanske och det medför att man kan ta sig ditt man vill osv osv.
Ansvar, skulle jag säga är både positivt och negativt. Det är ju skönt att få ta eget ansar, ansar för saker och ting, ansvar för sitt och andras liv. Men samtidigt så innebär det att man beter sig, just vuxet.. 
Så till ordet tråkigt. Ja, jag förknippar ordet vuxen med tråkigt. Ska det vara så som jag känner just nu (efter endast en veckas arbete), att hela ens vardag, nästan hela ens liv kretsar kring ens jobb. Fy vad tråkigt i så fall! Så vill verkligen inte jag ha det.. För jobb (tråkigt) = ansvar = frihet?

Nej, men förhoppningsvis hittar man ett jobb man tycker om att spendera sin tid på. Men ändå. Jag vill kunna ha roligt i min vardag i hela mitt liv. Anpassa mitt jobb efter mitt liv, inte behöva anpassa mitt liv efter mitt jobb!

Ska det bli så, ja då följer jag hellre med Peter Pan till landet ingenstans och bara har kul i resten av mitt liv!